Tårar

Jag har en vän, en barndomsvän rättare sagt, för idag känner vi inte varandra särskild väl. Vi skriver på facebook lite då och då typ. Hon har i alla fall en vän som fick barn nästan samtidigt som henne, tror det var 10 dagar tidigare. Hennes dottern fick lämna detta jordeliv strax efter sin tvåmånaders dag. Jag får ångerst av bara skriva det. Hur tar man sig vidare? Hur fortsätter man leva? Utan sin dotter? Hur får man strykan att begrava sitt barn? Jag kan inte fatta det, och jag vill inte tänka på om det vore Simon. Tanken får mig att vilja spy.

Och som vän, hur fan ska man stötta någon som förlorat sitt barn? Jag menar inget man säger eller gör kommer göra saken lättare. Och jag tror att man känner att man inte får vara ledsen, man har ju sitt barn kvar. Skulden över att ha sitt barn kvar. Hur ska man som vän kunna försöka göra något lättare för henne, vad i hela världen kan man göra för att hon ska må bättre? Fy fan vad livet är orättvis.